Idag börjar jag blogga, har aldrig haft tanken på att göra det innan. Idag har jag och min man misslyckats med vårt första IVF-försök. Jag känner att jag behöver en plattform att få hiva ur mig alla känslor och tankar och bestämde mig för att skapa en egen blogg.

Jag och min man träffades i november 2004, det var inte dans på rosor från början, vi fick kämpa för vår kärlek, men när den väl infann sig så blev allt så rätt. Han friade till mig på sommaren 2005 och året därpå gifte vi oss, den underbaraste dagen i vårt liv hittills. Redan 2005 började vi planera barn, och tyckte det var kul och fnissande sa vi att tänk om jag kommer vara tjock på brölloppsdagen. Min underbara bonussyster Johanna, som skulle designa och sy min klänning ritade tom två varianter, en normal och en om jag skulle vara gravid.
Men allt eftersom tiden gick märkte vi att det var ju inte bara att "skaffa" barn, varför hände det inget.

Januari 2007, fick vi vår första tid hos en gynekolog för utredning. Herregud, skulle det vara något fel på oss menar dem? Jodå, det visade sig att jag inte har ägglossning, vi fick ställa oss i kö för IVF som skulle ta ca 1 åt och 9 månader. Jag visste knappt vad IVF var för något. Jag fick till att börja med äta Pergotime för att hjälpa mina äggblåsor att mogna, det gjorde dem, men jag blev inte gravid.

Mars 2008 får vi brev hem från Karolinska där de ville veta om vi var intresserade av att gå på distansbehandling hos privat klinik i Södertälje för att på så sätt korta ner vår kötid. Självklart ville vi det, så i maj 2008 var vi på vårt första besök hos en fantastisk läkare som berättade allt för oss hur det skulle gå till. Jag skulle börja hormonbehandlingen i augusti och insåg att; hjälp, vad läskigt allt känns helt plötsligt. Fick börja med nässpray Synarela 2 ggr om dagen, den skulle nedreglera mina äggstockar så de inte skulle mogna några ägg. Som biverkning skulle man hamna i ett klimakterietillstånd. Min mor skojade med mig och sa välkommen till klubben:-) Jag fick fruktansvärd huvudvärk av den och låg utslagen vid två tillfällen i ca ett dygn.

När min nedreglering var klar var det dags för hormonsprutor i magen, ni som känner mig vet hur fasansfullt det var att bara tänka tanken på att ge mig själv en spruta i magen. Men vad skulle man göra, längtan efter barn var ju så mycket större än rädslan för sprutor. De undebara barnmorskorna på kliniken visade hur vi skulle göra. De frågade om jag eller min man skulle ge mig dem. Ingen aning, hur gör andra par? Ja, vissa män går tom ut ur rummet när vi ska visa sa sköterskan. Stackars dem, tänkte jag. Ge hit sprutan, sa jag, tvekade, och sen tryckte jag in den och det kändes inte:-) Min man var stum av chock, för han trodde aldrig jag skulle göra det:-) Sen var det spruta i magen varje kväll i ca 10 dagar och täta återbesök med blodprov och VUL (vaginalt ultraljud) för att se hur min kropp reagerade. Det gick inte så bra så jag fick ta nästan dubbel dos och då började min äggblåsor äntligen mogna, men bara tre äggblåsor mognade dock.

Fedagen den 12 september var det dags för äggplock, 36 timmar innan fick jag först ta en annan spruta, ägglossningsspruta för att äggen skulle kunna plockas. Den var tjockare och gjorde lite ont, men det funkade. Äggplocket var jag livrädd för, jag har aldrig fått lugnande eller smärtstillande starkare än panodil i hela mitt liv. Men barnmorskan var underbar och min fantastiska man är världens bästa stöd. Han fick gå och lämna sitt prov medan jag fick nål i armen och en citodon (allt på fastande mage och jag var vrålhungrig hela tiden) Väl inne i rummet ville jag bara vända och fly men de ledde fram mig till sängen och det var faktsikt ganska mysigt i rummet, med dämpad belysning och musik på radion. Själv hade jag Ipod hela tiden , med musik jag gillar och blir lugn av. Jag la mig ner och barnmorskna sa att nu kommer det snurra till lite. Ja jösse, jag blev hög som ett höghus och kände INGENTING av ingreppet. Efter 15 min ledde de tillbaka mig, jag vinglade rätt bra av drogerna, M tyckte det var roligt, fick vila en stund och sen äta....äntligen. Mådde jättebra, men ont i öggstockarna så klart, men jag skulle ta värktabletter var 6:e timme och ligga med värmekudde. De fick bara ut två ägg, ena blåsan var tom. De sa att på måndag den 15 ska jag vara där igen på em, OM de inte ringer senast kl.11 för att säga att inget av äggen blivit befruktade.

Måndag 15 september, flög i taket varje gång telefonen ringde, men det var inte Karolinska tack och lov. Så vi åkte dit, man skulle vara kissnödig för att insättningen ska gå lättare. Läkaren sa att ena ägget hade blivit befruktat och delat sig 8 gånger och såg jättefint ut. Vi var överlyckliga. Vi fick se via ultraljud när de satte in det, jag grät. Så här nära har jag aldrig varit en graviditet. Sen fick jag kissa och fick den där korkade tanken att tänk om det ramlar ut...
Mös hela första veckan, min man och jag pratade med vårt lilla embryo och vi sjöng för det. Vi bad till gud att det ville vara kvar.

Vecka två var värre, då började oron för att det kanske inte har fungerat. Att säga till någon som går igenom detta att försöka att inte tänka på det är som att säga till en mamma att inte oroa sig för sina barn. HUR ska man göra för att inte tänka på det? Forskning har visat att stress inte påverkar chansen att bli gravid vare sig på naturlig eller konstgjord väg. Jag var tvungen att förlita mig på det.

I fredags började det komma färgade flytningar (ursäkta detaljerna) Fan, fan, fan, jag kände direkt att det inte var rätt. Det kom mer och mer och i helgen har jag och min man gjort allt för att ha mysigt, trösta varandra, varit ledsna, hoppfulla inför testet som skulle tas måndagen den 29 spetember.

Testdag idag: negativt.

 

RE

29 september 2008 14:07

Hejsan!
Läste din blogg och förstår precis vad ni går igenom, jag om min tjej gjorde samma resa, den var lång och tuff med både hopp och förtvivlan.
Efter 5 försök både genom landstinget och privat är vi nu lyckliga föräldrar till två härliga grabbar på 15 månader.
Lycka till så hemskt mycket!

 

ALH

29 september 2008 14:18

Jag gråter när jag läser och lider med er men uppmanar - GE INTE UPP! Jag lever på hoppet att det ska gå bra för er! Kram

 

Jenny

29 september 2008 14:49

RE och ALH, Tack för era fina ord! Två små telingar, det ger mig hopp:-)

 

Alexandra

29 september 2008 16:55

Skickar en stor KRAM! Tänker på er!

http://www.alexandraskrypin.blogg.se

 

jarven

29 september 2008 20:15

Jag sitter här med tårar som rinner nerför kinderna... Åh, vad synd att det inte gick den här gången. Tack och lov att du och din man har varandra! Tänker på er...

 

Sara W

30 september 2008 12:37

Hej Vännen!
Fick tårar när jag läste vad du skrivit, står bakom er hela tiden och jag vill säga att ni två är så underbara och starka personer. Allt ni har gått igenom är verkligen inte lätt, och jag inser att man verkligen inte ska ta saker för givet, men vet aldrig vad som händer/ kram på er

 

Vi i Sthlm

2 oktober 2008 19:49

Ge inte upp! Tänk på att första försöket ger läkarna och doktorerna vägledning om hur du svarar på hormonerna och kan på så sätt öka era chanser till nästa försök.
Jag & min man har satt in 2 ägg i dag, vi är veterander vid det här laget men vi ger inte upp.... Känner med dig & hoppas att ni tar nya tag och lyckas nästa gång.
Kram från mamma till adam 10 år, som längtar efter syskon

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu fungerar bloglovin för min nya blogg: www.barnlangtan.se Så ni som prenumerar kan nu lägga in den nya istället.   Detta blir mitt allra sista inlägg på bloggagratis.   Välkommen att fortsätta följa mig och min blivande familj på nya bloggen! ...

Nu finns ett nytt inlägg på min nya blogg: www.barnlangtan.se   Alldeles snart kommer du som prenumerar kunna göra det från min nya blogg istället. Den ska bara verifieras av Bloglovin, osäker på hur lång tid det tar. ...

Nu finns tre nya inlägg på min nya blogg: www.barnlangtan.se   Alldeles snart kommer du som prenumerar kunna göra det från min nya blogg istället. Den ska bara verifieras av Bloglovin, osäker på hur lång tid det tar. ...

Nu finns två nya inlägg på min nya blogg: www.barnlangtan.se ...

Nu har jag skrivit ett nytt inlägg på min nya blogg: www.barnlangtan.se ...