Med risk för att detta bitvis kan verka som en matblogg så måste jag ändå säga vad vi åt till middag (fyyyy faaan va gott).

Vi gjorde en tomatsås av krossade tomater, vitlök, färsk basilika, olivolja och lite flytande honung, salt och peppar.

Sen en vanlig bechamelsås med muskot och parmesan i.

Vi stekte hackade färska champinjoner, squash och gul paprika (salt & peppar).

Sen tog vi färska lasagneplattor, la på lite tomatsås och grönsakshack. Rullade ihop och la i en form med olivolja och lite vatten på botten. Sen la vi det som blev över av grönsakshacket över rullarna, på med resten av tomatsåsen och all bechamelsås. Rev lite parmesan överst.

In i ugnen ca 15 minuter på ca 200 grader. Voila, gourmetmåltid som heter duga!

Nu till filmen Marley & me.

Det nygifta paret John och Jennifer Grogan går i tankarna att skaffa barn men bestämmer sig för att först skaffa en hund. De fastnar för en söt golden retriever-valp som de döper till Marley. Marley visar sig vara ett riktigt yrväder och han vänder till en början helt upp och ned på deras tillvaro. Allt eftersom tiden går blir han dock en älskad del av familjen och den fasta punkten i John och Jennifers tillvaro när de tacklar livets upp- och nedgångar.

Jag förväntade mig en hysterisk komedi, men det var mycket drama i den. Trots att filmen inte var världens bästa, lite tunn, så blev jag ändå påverkad av den. Filmen tar på ett väldigt realistiskt sätt upp hur livet förändras när man både planerar och får barn. I och med vår egna situation så tog jag nog till mig filmen mer än vad jag skulle ha gjort för några år sen. Jag bölade rejält på två ställen (får skylla på mina hormoner) Det blev en del skratt också naturligtvis. Jag gillar både Jennifer Aniston och Owen Wilson, så jag vill nog sammanfattningsvis säga att det var en bra och varm film värd att se, trots att den inte kommer bli Oscarsnominerad.

Vart tog solen vägen? Igår var jag full av energi, mådde toppen. Tog en långpromenad när Magnus kom hem, det var ljuvligt. Vi promenerade och fantiserade om alla fina hus, vilket vi vill bo i. Sånt är så roligt. Sen när vi kom hem fortsatte jag med mitt pyssel och undrade om jag skulle ställa mig och göra pannbiffar eller baka. Men nötfärsen låg i frysen och det skulle ta för lång tid att tina den. Och baka gör jag nog i veckan istället och tar med till påskfirandet. Vi kollade på Robinson och jag retade ihjäl mig på Christian från Jönköping, värre pucko får man leta efter. Jag tål inte karln.

Imorse var det grå täcket över oss. Kände inte alls samma energi som igår. Snacka om att vara väderpåverkad. Min ena kompressor hade lossnat, den på magen. Jag bestämde mig för att ta bort den och byta. Men den hade så klart fastnat så det gjorde ganska ont. Men tillslut gick det. Det började blöda igen så jag satte på ny och la mig på soffan en stund och läste. Sen bad jag Magnus hjälpa mig med den på ryggen. Men fy fasen, det var inte kul. Den satt fast som berget och när han försäkte ta bort den (ville helst byta den också) så gjorde det så ont att jag började gråta. Kände mig så patetisk. Hur fan ska jag kunna föda barn om jag inte ens klarar av att ta bort en kompressor på ryggen. Magnus lyckades istället klippa ner den så den blev tunnare och satte på nytt utanpå, vi får försöka om ett par dagar igen. Usch, det kommer ta tid att läka verkar det som. Den på bröstet ignorerade vi totalt, orkade inte ens tänka tanken på att pilla bort den också.

Vi åkte iväg till Toyota och kollade bilar. Vi provkörde en Corolla Verso. Den kändes toppen och passar perfekt för vår blivande familj. Men vi måste sälja vår bil innan vi kan köpa ny. Den var rolig att köra och det var ett bra pris, får se om den finns kvar när det är dags att slå till.

Sen åkte vi till Netonnet och köpte vår efterlängtade kamera. Nu står den på laddning och sen jäklar ska här plåtas:o)

Har otroligt ont kring svanskotan och känner mig allmänt som en pensionär, har svårt att gå. Måste ringa sjukgymnasten imorgon och boka in en tid. Tyvärr kommer jag inte få tid på ca två veckor pga påsken så det är bara att härda ut.

Nu ska vi se på film, Marley & me med Jennifer Aniston och Owen Wilson. Återkommer med recension senare.

I morse åkte Magnus iväg till stan för att träffa två vänner. De skulle ses på söder så han bestämde sig för att damma av cykeln (sin fina mountinbike han fick i 30-års present förra året). Jag följde med honom ut och jösses vad varmt och skönt det var. Solen värmer verkligen och jag känner vårlyckan bubbla i mig.

När han åkt iväg har jag pratat med både mor och svärmor i telefon, småpysslat lite hemma och bara njutit av en dag som inte innebär några som helst krav. Till lunch åt jag så gott så jag bara måste dela med mig till er.

Jag kokade färska rödbetor i ca 30 minuter tills de var mjuka, sen sköljde jag snabbt av dem i kallt vatten och gned bort skalet.

Blandade en förpackning keso (250 g) med 3-4 tsk färskriven pepparrot, persilja, salt och svartpeppar efter smak (ställde in den i kylen medan rödbetorna kokade).

Stekte en laxfile med salt och citronpeppar. Tog pannan av plattan och täckte med alluminiumfolie tills rödbetorna var klara.

Ja, sen var det bara att "dig in". Det var så gott så det var inte klokt. Så det var dagens lunchtips, snabbt och gott.

Igår såg vi på film: Bedtime stories med Adam Sandler.

Skeeter Bronsons liv förändras drastisk när de godnattsagor han berättar för sina brorsbarn plötsligt blir verklighet. Han försöker ta till vara på fenomenet och väver in sina egna önskningar i historierna, men barnens oväntade tillägg vänder Skeeters liv upp och ner.

Den var lite gullig men ingen höjdare. På ett par ställen skrattade jag rakt ut. Skeeter Bronson har en bästa vän som spelas av Russel Brand, grymt roligt skådis. Han får in några klockrena kommentarer som är riktigt roliga. Annars duger nog filmen mest som underhållning en regnig söndag i brist på annat.

Då jag har så ont i min svanskota ägnade jag en kvart in i filmen med att böka runt innan jag hittade en bra sittställning i soffan, som så klart är djuuup.

Djupa soffor = inte bra när man är gravid.

Så här kan man se på saken att ha jobb respektive vara arbetslös, pest eller kolera;o) Med en av mina absoluta favoriter Johan Glans. Vansinnigt kul!!!

Det blev inte riktigt enligt planerna för den här veckan. Jag har nu varit i samma hus på söder fyra dagar i rad.

måndag - läkare på MVC,

tisdag - ryggkurs

onsdag - läkare kolla leverfläckar

torsdag - läkare ta bort leverfläckar

Och idag är det dags för vårrenovering - ska till min hudterapeut och vaxa rubb och stubb. Skönt att slippa se ut som ett träsktroll nu när man snart ska börja visa benen.

Igår kväll var jag helt slut. Orkade knappt hålla mig vaken från någongång 19:30 tills 22:00 när Medium var slut. Det var nog alla spänningar som släppte och då blir i alla fall jag alltid så trött. Det blev sängen med boken och jag läste i ungefär 0,2 sekunder innan jag försvann in i dimman. Drömde att Magnus kom hem från jobbet en dag och sa:

- Jag ska åka till Thailand med en kompis i två månader.

- Eeh, jaha, när då?

- November och december.

- Men ursäkta.....vi kommer ha ett spädbarn då!! Och om jag går över tiden i 14 dagar blir det födsel i början av november!! Hur i hela friden tänker du??

- Ja, jo, det bli ju lite trist förstås, svarade han.

Ha, gissa tre gånger om jag blev glad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm. Berättade om drömmen i morse och Magnus tyckte det var jätteroligt och var med på noterna:

- Men får jag inte åka till Thailand, vi har ju redan bokat, sa han och flinade.

- Hej då min Thailandresenär sa jag när han gick.

- Åh, va trevligt det ska bli att resa, sa han innan han galloperade ner för trapporna.

Trodde jag skulle ha mer ont i mina sår, men det är ganska ok faktiskt. Men inatt när jag skulle vända mig i sängen vaknade jag av att det gjorde ont. Så jag fick istället sätta mig upp, vrida mig till sidan, lägga mig igen. Men trots det har jag sovit rätt bra för jag vänder inte så mycket på mig på nätterna. Förr när jag som äver hos kompisar kunde de ibland oroligt böja sig ner över mig för att se om jag levde. Det hördes knappt att jag andades och jag låg blick stilla.

Nähä, nu är det dags att ta tag i den här dagen. Ska skriva inköpslista för inhandling i eftermiddag. Promenera till salongen nu vid lunch och jag ska även röja lite i köket idag.

När jag kom till läkaren och satt i väntrummet fick jag ett infall att ringa Magnus och be honom infinna sig inom 10 minuter. Kände mig lite skraj. Men sen sa jag åt mig själv att sluta larva mig.

Kollade läkarens visitkort igen för att se vad hon hette. Då såg jag att hon är specialiserad på tumörsjukdomar. Hey, vilket flax att det var just den läkaren jag fick. Blev lite lugnare då.

Vi gick in i ett rum med en brits mitt på golvet med en stor lampa rakt ovanför. Jag tog av mig allt på överkroppen. Hon sa att vi börjar med den på ryggen. Fick ligga på sidan. Hon var så rar och lugn. Fick bedövningsspruta och det tog ett tag innan hon drog ut sprutan igen. Det gjorde inte så ont men ett fruktansvärt obehag sköljde över mig så jag blev alldeles sjöblöt över hela kroppen (precis som första gången jag fick akupunktur). Kände att jag ville slänga upp alla fönster i rummet för att få frisk luft. Hon påminde mig om att andas.....bra;o). Sen hörde jag hur det lät som en sax, hon klippte av den och tejpade. Klart. Hon gav mig ett glas vatten för det tyckte hon att jag behövde:o)

La mig på rygg och det var dags att ta bort den på bröstet. Frågade om det möjligen fanns en radio i rummet. Absolut, sa hon och satte på en av alla musikkanaler. Det hjälpte som avledning att lyssna på skvalmusik. Jag kan säga att det är INTE skönt att få en nål in i patten. Kände obehaget igen och hade garanterat tuppat av om jag skulle ha rest mig upp. Jag blundade hela tiden, hon gjorde sin grej. Klart. Phu, då var det bara en kvar, den på magen. Den sprutan gjorde ondast av alla tre men jag kände inget obehag, började visst bli van, hehe. Sen skrapade hon bort den som hon sa. Jag kände hur det drog och slet, huga. Hon frågade om jag var ok. Ja, pep jag. Ville bara att det skulle bli klart. Sammanlagt låg jag där i 25 minuter. Hon tejpade alla, behövde inte sys. De kommer läkas som skrubbsår. Den som satt på ryggen skickar hon inte in på analys, den var helt ytlig och garanterat ofarlig. De andra två skickar hon in. Den på magen var djup, så en del är kvar. Hon sa att OM den skulle behövas ta bort helt måste man skära bort den. Analyssvaren kommer om ca en månad. Hon visade sådan förståelse över att jag tyckte det var lite läskigt trots min aktningsvärda ålder och behandlade mig med respekt. Hurra för min hjältinna till läkare.

Sen frågade hon om jag ville se dem. Det ville jag. Den som satt på ryggen såg ut som ett russin. Det var lite kul att se den från ett annat perspektiv. De andra låg i varsin behållare i någon vätska så de syntes inte så mycket.

Hon sa att jag skulle sitta en stund i väntrummet innan jag gick. Jag satt där och åt min medhavda banan och drack vatten och kände enorm tacksamhet och lycka över att jag gjort detta nu.

Jaha, om två timmar drar jag på min stora operation (lägg märke till mitt försök till ironi). Jag är tacksam för gårdagens tokskrattanfall (tack mamma), det var precis vad jag behövde efter flera dagars oro angående dessa jäkla leverfläckar.

Men jag tänker så här. Om jag har klarat av att sticka hål på slidväggen och suga ut ägg, TVÅ GÅNGER, under morfin- och valiumrus, så borde jag utan problem klara att karva bort lite leverfläckar under lokalbedövning. Men jag är alltid orolig och nervös när jag ska göra något för första gången som jag tycker verkar otäckt. Allt som handlar om att sticka hål, in och joxa med min kropp är fan läskigt. Minns när jag hade halsböld 1993, min mor följde med till doktorn tre dagar före julafton för att punktera den. Mamma hade blåmärken i armen efteråt för att jag kramat den så hårt. Men jag gjorde det, tom två dagar i rad. Så när man väl gjort eländet går oftast skräcknivån ner från 10 till 5 i alla fall. Men en sak som jag aldrig kommer göra om igen är gastroskopi. Fy fan, det gjorde jag 1995 och det var det vidrigaste jag gjort i hela mitt liv. Svälja en slangjävel som de först påstår inte är så tjock. Tjena, den var gigantisk i mina ögon. Men i framtiden ska man visst kunna svälja en tablett som kommer filma tarmarna istället. Finns ju så klart en anledning att de forskar fram alternativ till vidriga behandlingar.

Ojsan, det blev visst pensinärsvarning på det här inlägget, endast prat om sjukdomar;o) Beror nog på att jag är lite nervös. Fingrarna glider över tagentbordet utan att jag har koll på vad som ska stå i nästa mening.

Men jag slutar nu så jag inte börjar gå in på när jag tog en kortisonspruta för några år sen och svimmade i armarna på sjuksköterskan...;o)

Igår var jag på ryggkurs på MVC. Vi var fem gravida + sjukgymnasten. Det var mycket intressant och lärorikt. Man kan även kontakta henne om man vill ha behandling eller hjälp att lägga upp ett personlig träningsprogram, superbra! Hon jobbar endast med gravida och de som precis fött barn och vill komma igång igen alternativt få hjälp mot besvär. Jag har haft ont kring svanskotan i ca fyra veckor nu och det fick jag lära mig beror på hormonet relaxin som bildas under graviditeten. Relaxinet förbereder bäckenet inför förlossningen. Vi fick tips på övningar att göra som var superbra. Fick varsitt häfte med information och bilder. Vi provade även vissa övningar och små tips hur man ska sitta, stå och ligga för att förhindra smärta i ryggen eller kring bäckenet. Det gavs även matnyttiga tips på övningar och vad man ska tänka på efter en förlossning. Herregud, vad menar människan, ska jag föda barn??!!

Tänk att jag fortfarande tycker det är konstigt att räkna in mig bland "den gravida skaran". Jag satt där och undrade om jag verkligen hade rätt att vara där. Varför ska jag lära mig det här, är jag gravid eller? Tjejen som satt brevid mig var i trettonde veckan, hon hade redan en rejäl kula men var smal för övrigt. Man såg klart och tydligt att hon var gravid. Då log jag, för det är bara en vecka kvar tills jag är lika långt gången. Som sagt man ser att jag har en liten kula men några skulle nog fortfarande gissa att det beror på för många hamburgare eller nåt. 

Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag att nu har det gått en dag till utan problem. Det är med glädje jag släcker lampan på kvällarna för att somna och invänta ytterligare en dag på min gravidresa.

Idag hade jag mitt största skrattanfall jag haft på länge. Såg när jag kom hem från läkaren idag att mamma hade ringt. Bra, tänkte jag, då är hon nog bättre så hon kan prata. Jag ringde upp, hörde endast ett kraxande i andra änden. Min kära mor har totalt tappat rösten. Hon lät som en liten dvärg eller seriefigur, instängd i en konservburk. Jag brast ut i skratt så tårarna började rinna. Hörde hur mor fnissade lite i luren. Mellan attackerna kved jag: förlååååt mor att jag skrattar men jag har aldrig hört något så roligt i hela mitt liv.......sen var det kört igen. Jag brast ut igen så jag nästan tappade andan. Alltså jag skämtar inte, har aldrig hört något liknande. Jag tyckte det var ännu roligare när jag kom på att hon faktiskt ringt på morgonen när jag inte var hemma. Söta mor, du vet att jag var tvungen att slänga in det här i bloggen, för det vill jag inte glömma;o) Jag vet att du bjuder på det:o) Vi la på efter några minuter, jag hann berätta om mina leverfläckar men jag fick hålla mig för skratt och så fort jag var klar så....ja ni fattar. Ca 90 % av samtalet bestod av hysteriskt skrattanfall.

Puss min kära mor, du är bäst!!!!!!!

Bara för det blev jag påmind om den här gamla klassikern. Har hört att den är fejk, men det är skitsamma. Den är hysteriskt rolig.