Har varit hos läkaren idag. Det var nervöst att sitta i väntrummet och vänta på att mitt namn skulle ropas upp. Satt och studerade läkarna när de kom in och ropade upp patienterna. Hoppas jag får någon av dem som ser trevligast ut. Ingen butter surgubbe tack. En medelålders kvinna ropade upp mig, hon log och såg trevlig ut. Pustade ut. Hon började med att ställa frågor om ärftlighet för hudcancer, solvanor, mediciner mm. Jag blev glatt överaskad, tidigare när jag kollat upp har läkarna inte frågat ett smack, snarare har jag blivit nonchalant bemött. Sen tog jag av mig kläderna och hon synade noga. Den jag var mest orolig för sa hon var helt ofarlig. Har även en på ryggen som är stor som en ärta, precis där BH-bandet går. Den är också helt ofarlig men av ren bekvämlighet rekomenderade hon mig att ta bort den. Sen visade jag en platt jag har på ena bröstet, mycket mörk. Då rynkade hon lite på näsan och sa:

-Den där skulle jag vilja ta bort.

Jag blev så klart orolig när hon sa det, tänk om analysen skulle visa något. Vi bokade tid men det fanns inget förrän veckan efter påsk och då är vi i Falkenberg. Hon noterade min oro, för helt plötsligt sa hon:

- Föresten, kan du komma imorgon kl 13?

- Eehh, va, redan imorgon. SJÄLVKLART!

Hon sa att det inte är för att det är bråttom utan för att hon ville dämpa min oro (fantasktiska männsiska). Blev överlycklig och tackade så mycket. Det är hon själv som ska ta bort dem. Hon gav mig sitt kort ifall jag skulle ångra mig. Inte en chans, sa jag. 

När jag kom ut igen tyckte jag att solen lyste lite klarare och att luften kändes lättare att andas än på vägen hit. Tog upp mobilen och ringde Magnus, han ville veta hur det gick.

- Men vill du inte att jag följer med imorgon, eller ska du gå dit själv, frågade han.

Hmm, hade inte ens tänkt på det. Jag har haft så fullt upp med att få tid hos en läkare så fort som möjligt och få ta bort dem innan påsk så jag hade alldeles glömt bort att jag egentligen är skraj för själva ingreppet.

- Vet inte ärligt talat, svarade jag. Men jag tror nog att jag fixar det själv.

- Du kan bestämma senare om du vill, sa min underbara man. Jag kan följa med om du vill, inga problem med jobbet.

Men jag har tack vare dessa IVF-behandlingarna jag gått igenom blivit mer härdad. Jag tar tom blodprov själv numera utan att någon håller handen (det är stort ska ni veta). Hade en läkare för bara några år sen sagt att de vill ta bort en eller flera leverfläckar på mig hade jag börjat gråta av rädsla. Har alltid varit en mes i sterila miljöer. Men inte längre verkar det som.....(ler stolt).

Det här med mina leverfläckar är inget som helt plötsligt dykt upp i mitt medvetande. Jag har till och från i flera år oroat mig för dem. Men då jag inte blivit tagen på allvar hos någon så har jag mer blundat för det skulle vara något fel. Har i några fall försökt få tid hos hudkliniker som en gång om året erbjuder gratis koll av leverfläckar, men aldrig lyckats få tid.

Att det händer nu måste jag ändå tacka modiga Sabina för. Utan inblick i hennes liv hade jag förmodligen inte kollat dem nu heller. Hon gav mig, utan att själv veta om det, den spark i baken jag så väl behövde. En av hennes anledningar att gå ut i media var att varna andra för solen och att kolla upp sina leverfläckar för säkerhets skull. Hellre utesluta än att att få ett livsavgörande besked. Hon trodde inte heller att det skulle drabba henne. Hon gick som många andra och kollade sina leverfläckar rutinmässigt, något hon tänkt göra i flera år men aldrig blivit av. När hon väl gjorde det var skadan tyvärr redan skedd. Ingen tror att det ska drabba en själv. Men det KAN det.

Imrogon blir jag av med två-tre stycken och sen blir det väntan på svar från analysen. SEN kan jag pusta ut.

Mina tankar går till den fantastiska Sabina. Hennes kamp är över. Imorse somnade hon in för gott. Jag är så ledsen och sitter här och gråter. Tänk att en människa jag aldrig träffat kan få mig att känna så starkt. Hon har verkligen påverkat mig positivt på många sätt genom sin kamp och att värdera vardagens små mirakel. Tänker på hennes barn och familj, de har tuff tid framför sig men Sabina hade så klart ordnat och förberett för den här dagen. Allt kommer att ordna sig men sorgen är stor nu.

Bilden visar så som Sabina säkert vill bli ihågkommen, som en stark och frisk tjej som har hela livet framför sig.

När man som jag inte kan sluta tänka på det som oroar en, brukar jag se till att göra något åt det. Ta en annan väg. Har precis ringt till Söderdoktorn (ligger på samma plan som den andra mottagningen där jag har tid nästa torsdag) Fick prata med en jättetrevlig sjuksköterska som sa att de har drop-in varje morgon mellan 10-11. Berättade att den på min mage ser suspekt ut. Hon tyckte jag skulle åka till dem imorgon om jag känner oro så kommer en läkare att titta direkt och de har lite grejer till hjälp för att bedömma mina leverfläckar. Sen avgör läkaren om de behöver ta bort och då bokas en ny tid. Alternativt får jag en remiss. Och har jag tur blir det innan påsk. Den tiden jag som sagt redan har är först den 9 april och jag pallar inte vänta till dess för att bara få en bedömning av mina fläckar. Veckan därpå är vi på västkusten och då kan jag inte ta någon tid för eventuellt borttagning. Sjuksköterksan sa också att under en graviditet kan det komma nya fläckar som sen försvinner och menade även på att det kan vara bra för mig att komma imorgon för jag kanske tom får ett lugnande besked dirket - att det inte är någon fara.

Känns lite lättare nu, redan imorgon får jag veta om jag har befogenhet för min oro eller ej.

Bilen är på verkstaden nu. De ringer senare idag och berättar vad som måste göras. Hoppas det inte blir för dyrt. Tur att vi har pengar sparade på både ett buffertkonto och ett sparkonto. Det är det som gör att vi kan ta oförutsedda utgifter utan att behöva leva på havregrynsgröt.

Har kollat upp bilmäklare på nätet som jag ska kontakta sen när vår bil är frisk igen. Jag orkar verkligen inte med en säljprocess, det är så vansinnigt tråkigt. Om någon kan göra det åt oss för en slant, så var så god. Vi vet vad vi minst vill ha för bilen. De pengarna blir sen kontantinsats för en ny bil, så blir det lite mindre lån. Det är tur att billån är så pass förmånliga ändå om man jämför med det förpestade studielånet tex.

Om några timmar ska jag iväg på ryggskolan. Vet inte riktigt vad vi ska göra men det ska bli intressant att se. Det är en sjukgymnast från Söderkliniken som ska hålla i den så det kommer nog vara mycket bra. Skönt att komma ut i det fantastiska vädret också, jag blir alldeles nipprig av lycka när solen strålar och termometern är på plussidan. Önskar att allt med bilar och oroande leverfläckar vore över så jag kunde njuta 100 %. Jag är ju sån som person att jag inte kan ge fasen i att grubbla så förbannat över saker som bekymrar mig.

Pratade med moster för en stund sen, fick ventilera lite oro. De ska titta på en ny lägenhet idag, så imorrn skulle vi höras igen för jag är så nyfiken om den är något att ha.

Snart är den kritiska 12 veckorsfasen över. Är inne i vecka 11 nu och jag mår prima (förutom illamåendet;o) Känner svag molvärk emellanåt men oftast ingenting. Brösten ömmar och de har blivit lite större, hehehe.

Vecka 11

Nu är fostret ca 4,5 cm. Hjärtat slår med 140-150 slag i minuten. Det behövs för att tillfredställa den lilla kroppens stora behov av allt den behöver för att utvecklas. Huvudet är lika stort som resten av kroppen. Levern är förhållandevis stor, den fyller nästan hela bukhålan. Redan nu har den en viktig uppgift att ta hand om och föra ut avfallsämnen. Fostrets äggstockar eller testiklar är på plats och man kan ana de yttre könsorganen. Fostret kan öppna sin mun och tungan är färdigutvecklad.

Återigen är jag otroligt faschinerad över att detta mirakel sker i min kropp. En liten minimänniska med alla organ på plats och ett hjärta som slår och viftande små armar och ben. Det är lite svårt att fatta känner jag:o)

Idag när jag satt i väntrummet på MVC såg jag andra tjejer med sina stora magar. Kom på mig själv med att tänka: tänk att jag är här av samma orsak som dem. Jag är inte här för att prova ut nya p-piller eller för att ta cellprov utan jag är här för att jag faktiskt har ett barn i magen. Jag satt där med min lilla bula och de satt där med sina stora magar. En av tjejerna hade ett sådant där fint Bola-smycke runta halsen som jag fick av Alexandra. När det blev hennes tur sa barnmorskan leende till henne:

- Inget bebis än?

Tjejen vaggade in efter barnmorskan in på rummet och jag tänkte att vilken dag som helst kommer hennes lilla bebis. Hon var så stor och hade säkert gått över tiden och bara väntade på den stora dagen. Wow, tänk när den dagen kommer för mig. Känns faktistk fortfarande konstigt att jag ska vagga fram som en anka och undra när Lilla Stjärnan egentligen behagar kika fram.

I morse var jag på MVC och träffade en jätterar läkare. Hon svarade på alla mina frågor och nu känner jag mig lugn gällande allergimediciner, fistabletter och rosa oxfile. Vi pratade även om mina leverfläckar som jag vill att någon kollar upp. En husläkare kollade på dem för två år sen och henne fick jag noll förtroende för, hon hade ingen koll. Men min läkare idag sa att hon tyckte en av dem borde tas bort och att jag skulle ta hissen upp två våningar, där två läkarmottagningar ligger och be om hjälp. Det är bra att ta bort innan magen börjar växa, för en av fläckarna är strax ovanför magen. Så det gjorde jag. Fick en tid inbokad till den 9 april på självaste skärtorsdagen. Då kommer en läkare titta och bedömma alla mina fläckar och sen blir det ny tid för att ta bort en eller flera. Känns bra att ÄNTLIGEN få det gjort. Jag ska inte sticka under stol med att jag blivit mer orolig sen jag börjat läsa om Sabinas kamp.

Är det någon av er läsare som tagit bort leverfläckar som kan lugna mig eller nåt. Jag är ju även nervös för själva ingreppet, avskyr sånt där. Men kommer naturligtvis göra det om det är nödvändigt.

Efter läkarbesök tog jag vägen förbi Samiras underkläder på Götgatan och köpte en av mina favorit BH-ar. Stans bästa underklädesaffär, proffsig och kunnig personal och underbara underkläder. Sen vidare Götgatan mot Skanstull till hälsokosten där jag köpte Aloe vera och linfrön. Det är sprudlande vårväder och jag njöt av promenaden medan jag kisade mot solen.

Nu har jag varit hemma några timmar och ätit mat och vilat lite. Min mobil ringde och jag blev så glad när jag hörde vem det var. Min sommarmamma som jag var hos när jag var liten. Vi har fortfarande kontakt men hörs inte så ofta. Men det är alltid roligt när vi väl gör det:o) Hon är även en trogen läsare av min blogg:o)

Vill även flika in att jag har läst bakåt lite i min blogg och sett flera kommentarer från nya läsare som uppskattar min blogg, både gällande min graviditet och mina filmtips. Jag blir så glad av att läsa det. Tack alla ni! Kom gärna och hälsa på igen:o) Ni som har bloggar kommer jag kika in hos och läsa så fort jag hinner.

Imorgon ska jag lämna in den förbenade bilen till verkstaden och sen på eftermiddagen ska jag till MVC igen för att gå på ryggskola för gravida. Det ska bli intressant, har ju emellanåt problem med ryggen. Och det lär nog inte bli bättre ju tyngre jag blir;o).

Beroende på vad bilen får för diagnos så kommer vi till helgen börja titta på ny bil, åker till Toyota i Skärholmen. Sen blir det projekt "sälja bilen". Den är alldeles för liten för det som komma skall. Och på vägen hem flyger vi in på NetonNet och köper den efterlängtande kameran!!!

Det är så ljuvligt att få må bra. Magen är på topp igen och jag är så tacksam. Jag resonerar enligt det österländska tänkandet, mår magen bra - mår själen bra. Efter frukosten i morse tog vi på oss träningskläderna, Magnus sprang och jag promenerade. Det var härligt då jag varit så still i ett par dagar (förutom städröjet), hela systemet kommer igång med motion. Jag är ju så van att träna flera gånger i veckan och vill fortfarande hålla mig sund och stark. 

Det blev inget kameraköp idag heller. Bilen verkar krångla igen, indikerar motrofel. Jag får ringa verkstaden imorrn och lämna in det igen. Vi ska börja kolla på ny bil, behöver ändå större nu i och med tillökningen i familjen:o)

Idag blev det värsta lyxmiddagen, Magnus kom hem med en grymt fin ekologisk oxfile igår. Så det blev helstekt oxfile med potatisgratäng och mumsig sås med sallad. Jag var ju så klart tvungen att googla för att se om jag får äta lite rosa kött. Livsmedelverket skriver på sin hemsida att listeriabakterien är sällsynt i nötkött och att den ändå dör vid 65 grader. Vi värmde den till 70 grader och det blev perfekt. Vi njöt som tusan av maten, rena himmelriket. Det var så mört så det var som att skära i smör. Magnus ser redan fram emot morgondagen på jobbet att få äta medhavd oxfile till lunch:o) 

Imorgon ska jag till MVC igen och träffa en läkare. Det ser jag fram emot. Vi kommer prata om allergimediciner och jag ska även fråga lite andra saker. Bra för mina nojerier att få prata med en läkare som är inriktad på just gravida kvinnor. Är i vecka 11 nu och det känns fantastiskt. När jag var ute och gick idag fick jag plötsligt en inre syn hur jag håller min bebis i famnen och drar in doften, tårarna vällde direkt fram ur mina ögon. Har så starka känslor att jag inte klarar att tänka dem fullt ut utan att börja gråta, men på ett positivt sätt så klart. Det liksom ilar i hela magen samtidigt - lycka!

Men först en uppdatering sen sist. Lördagen blev inte som planerat. Igår poppade Magnus popcorn som jag tacksamt åt. Mådde illa och det dämpar alltid att äta något. Vi tittade på Lets Dance finalen och jag måste säga att Laila och Tobias tog andan ur mig med sitt sista nummer. Det var mycket vackert.

Trött och tråkig som jag är på kvällarna så blev det bingen därefter. Vaknade vid 01:00 med jordens magknip. Det gjorde så ont så jag blev alldeles svettig. Kände att det satt i tarmarna och mindes vad läkaren sa i december. Den enda smärtan man kan känna i tarmarna är gaser. Så jag tog en Dimetikon som luckrar upp gaserna så de lättare passerar tarmen och masserade magen. Efter en stund kände (och hörde) jag att det började knorra och sen började det lätta på trycket. Men det tog en timme innan jag ens kunde tänka tanken på att försöka somna om igen. Idag har jag känt av det en del och mått lite illa. Men är helt söker på att det var mitt intag av popcorn igår. Min vän Anna från Halmstad ringde på dan och hon sa att de nog var för hårdsmälta för mig att äta. Vi pratade i över en timme, fick massa bra tips från tvåbarnsmamman, sen fortsatte jag min vila i fosterställning i soffan. Blev bättre allteftersom tiden gick, men Magnus fick åka och handla mat själv. Kamerainköpet får bli imorgon eller nästa vecka.

Det blev tacos till middag. Är det så lämpligt att äta tänker ni säkert? Ja, jag kände när vi lagade att jag då var så hungrig att jag kunde äta en oxe. Kände lugnet i magen och mår mycket bättre nu. Det gäller att lyssna till sin kropp och jag är rätt bra på det vid det här laget.

Sen blev det filmtajm. Vi såg filmen Changeling med Angelina Jolie. Jag säger så här: Vill ni se en film som kommer göra er skitförbannad, illa till mods, jävlar annamma och glädje? Då ska ni se den. Otroligt bra film, Angelina Jolie i en av sina bästa roller någonsin (enligt mig). Bygger på en sann händelse och handlar om Christine Collins, en ensamstående mamma, vars 9-årige son Walter en dag försvinner spårlöst. En månad senare återlämnas han till den förtvivlade mamman. Men, den 9-årige pojke som återvänt är inte Walter och nu börjar Christines maktlösa kamp för sanningen om vad som egentligen hänt.