Idag har vi kundbesök här. En av våra säljare frågade om jag kunde hjälpa till med att gå och handla sallader till sex personer, så det finns på plats före kl 11.

- Absolut, jag ordnar det, sa jag.

Gick till ett bageri i närheten som även säljer färdiga sallader inklusive bröd, dressing och dryck för 55 kr, vilket är vansinnigt billigt i den här stan. En medelålders rund och lite mjölig man hjälpte mig. Tror han är ägaren till bageriet. Mycket trevlig och serviceminded. Vi pratade lite och jag valde ut sex blandade sallader med tillbehör, han packade ner i plastkassar och frågade om jag skulle gå långt.

- Nej, det är jättenära, sa jag.

- Vänta lite, sa han då.

Tog en papperspåse och dök ner bakom disken och la ner sex smarriga minibiskvier i påsen.

- Ni måste ha lite goda minibiskvier till efterrätt, sa han och log brett med pliriga ögon.

- Åh, vad gulligt, tack så mycket, svarade jag.

- Ingår du i de sex personer som ska äta?

- Nej, det gör jag inte

- Ok....då får du två i en egen påse, log han igen.

Sen la han ner papperspåsen med de sex biskvierna i en av plastpåsarna och var mycket noga med att ge mig påsen med de två biskvierna direkt i handen.

- Ha en trevlig dag, sa han med glad röst och ett leende som gick från det ena örat till det andra.

Jag strålade som en sol när jag gick därifrån. Tänk vad medmänniskors små extra gester och vänliga bemötande kan göra ens dag.

I morse gick jag upp 05:30, en stund senare gav Magnus mig den andra bromssprutan. Nålen är så jäkla lång så det blödde lite idag också. Satt i soffan och tittade på tv:n över axeln på Magnus medan han gav mig sprutan. Där sitter vi i ottan och injecerar medan TV-shopens fantastiska produkter försöker locka mig till telefonen. Ja, det är en helt vanlig morgon hos Familjen Jenny & Magnus;o)

Normalt sett är jag kontrollmänniska ut i fingerspetsarna. Men jag måste erkänna att det ibland är rätt skönt att släppa den helt. Skulle egentligen titta när Magnus ger mig sprutan, kontrollera att han gör rätt. Men kollar på tv istället och litar på han faktiskt vet vad han gör. Det är samma sak när jag åker bil, då sitter jag i passagerarsätet och bromsar med foten om jag tycker att föraren kör lite för fort. Därför är det så roligt att släppa kontrollen helt genom att sitta och blunda medan man kränger fram och tillbaka i filbyterna i Stockholmstrafiken, som kan vara ganska tuff. Då pirrar det i magen som om jag åkte berg- och dalbana. Mer behövs inte för att roa mig en lördagkväll;o)

Magnus kom hem, fixade sprutan på ett kick. Men han sa att den var lite annorlunda än den jag tar på kvällen. Den är lite trögare när man ska injecera, så man får ta i lite men samtidigt hålla emot för det får inte komma för snabbt, då gör det ont. Sen upptäckte jag till min fasa att nålen är längre än på min kvällsspruta.

- Ska hela nålen in i magen??

- Ja, det ska den, sa min älskvärda man.

I bruksanvisningen står det även att den ska tas med 45 graders vinkel. Den andra ska tas med 90 graders vinkel vilket är ganska enkelt på sig själv. Men det slutade med att Magnus fick ta sprutan på mig. Det kändes helt absurt att köra in den långa nålen på sig själv. Jag satte mig i soffan och försökte koncentrera mig på det intressanta tv-programmet (ingen aning om vad de pratade om) Men tack och lov kändes det INGENTING....hmm....tror min man får byta karriär och börja jobba inom vården. Han skulle vara suverän ärligt talat. Han inger både trygghet och säkerhet, två viktiga ingredienser för de flesta patienter.

Nu är det paus inför nästa spruta som ska intagas om ca 3 timmar:o)

Jag åkte hem tidigare från jobbet för att ta min bromsspruta, tänkte jag skulle vara lite duktig. Jag följde instruktionerna slaviskt. Men fick inte riktigt till det. Själva mängden vätska i sprutan är dubbelt så stor som min vanliga hormonspruta. När sprutan väl var klar, jag fick till slut till det, så upptäckte jag en luftbubbla i den. Ok, jag trycker ut lite så den försvinner. Tjoff sa det så råkade det bli lite fontän över köksbordet. Förbannade skit. Jag ringde Magnus, som för övrigt skrev en liten extra manual till mig via msn. Han är på väg hem nu och får göra en ny åt mig. Det ligger som tur är 7 stycken sprutor i förpackningen och jag kommer bara behöva 3 eller 4 av dem. Så det gör inget att jag slösade bort en.

Det är inte min grej det här att fixa sprutor, plus att jag har tålamod som en utsvulten babian som ska skala en omogen banan men ena tån.

Nu jäklar går det undan. Hann knappt peppra iväg mitt förra inlägg så ringde min mobil. Såg på displayen att det var från kliniken. Sprang upp från skrivbordet och svarade samtidigt som jag lämnade rummet och kollegorna.

Blodprovet jag tog i morse visar hormonvärdet i de blåsor som mognat. Om det värdet är dåligt innebär det att blåsorna är tomma och därmed ingen idé att gå vidare i processen. Men mina värden såg jättebra ut, dvs det finns ägg i dem!!!!!!!!

Jag känner mig just nu så glad att jag nästan vill gråta (men jag ska låta bli) Snacka om känslomässig berg- och dalbana, som för övrigt är mitt favortiutryck då det bäst beskriver hur jag mår nu för tiden.

Men han sa också att jag ligger på gränsen, dvs min kropp kan få för sig att släppa äggen på egen hand. Det var därför han ringde så tidigt, för jag måste ta min bromsspruta som ska förhindra detta, så fort som möjligt. Han förstod att jag är på jobbet. Jag sa att jag kommer ta den senast kl 18 ikväll, det var helt ok sa han. Sen ska jag ta bromssprutan igen på tisdag och onsdag morgon kl 06:00. Min vanliga hormonspruta tar jag ikväll och imorgon kväll enligt schema. Sen på onsdag morgon blir det som sagt kliniken igen för undersökning och nytt blodprov. Någon som inte hängde med i svängarna? Då får ni läsa om lite låååångsammare:o) Känner att jag är så ivrig nu att jag knappt vet vad jag skriver. Nåväl, ett steg i taget. Och nu är detta ett nytt steg i rätt riktning. Börjar med det, för att undvika hybris.

Det pirrar i magen, är nervös och vill bara att min läkare ska ringa nu. Men det brukar dröja till senare på eftermiddagen eller kvällen innan han sätter sig och ringer sin dagliga dos. Jag känner mig ok nu ändå, ska se framåt nu och peppa mig själv att det kommer gå bra den här gången.

Jag vill säga TACK alla ni underbara som hört av er och visat stöd och omtanke. Jag uppskattar varenda millimeter av det. Jag kan inte nog många gånger påpeka hur betydelsefullt det är att känna er support och kärlek.

Jag ska i alla fall till kliniken igen på onsdag, blodprov och VUL, han vill säkerställa att allt är ok för ett eventuellt ÄP på fredag. Det blir till att kravla sig upp kl 05:00 igen, imorse trodde jag det var ett skämt när klockan ringde. Men om detta går vägen är det värt vatenda slit och gryningar;o)

Har precis kommit till kontoret. Idag känner jag inte alls för att jobba. Morgonens VUL visade endast 3 mogna äggblåsor. Samma dåliga resultat som förra gången. Tänk om de är tomma, tänk om det är 3 ägg men att inget blir befrkuktat....oron är stor just nu. Läkaren sa att det är ett tråkigt resultat tyvärr, men att vi så klart inte kan ändra hur min kropp fungerar. Jag är extremt svårstimulerad, jag börjar mentalt ställa in mig på att det inte kommer att funka. Är så rädd att gå igenom allt igen med äggplockning, ruvningen med de täta toalettbesöken för att se se om det kommit  blod eller inte, den psykiska påfrestningen......för att sen misslyckas igen.

En jättego kollega kom precis fram och frågade hur jag mår, hon är så rar. Hon vet om allt med min behandling, jag berättade i morse när vi möttes utanför kontoret. Vi kom samtidigt. Hon strök mig över ryggen och frågade om jag är ok. Åh, vad jag uppskattar det. Folk blir lätt så rädda för att fråga, men hellre det än att tiga för då känns det som att ingen bryr sig. Och jag är en person som behöver känna mig ombrydd (säger man så).

Fan, nu bränner tårarna igen. MÅSTE skärpa till mig nu, kan inte sitta och lipa jämt. Det KAN ju gå bra, det förstår jag självklart. Jag VET att jag ofta förutser det värsta i alla situationer, men det är nog mitt sätt att skydda mig själv mot besvikelser i förväg.

I eftertmiddag ska min läkare ringa och meddela resultatet av blodprovet. Men troligtvis ska jag börja ta spruta nummer 2 ikväll, den som ska förhindra att jag ägglossar i förväg. Sen trodde han att jag kommer åka in på ÄP nu på fredag. Så ser prognosen ut, vi får se om det blir så när han ringer senare idag.

Har inte hört något mer om min mormor, jag utgår från att inga nyheter är goda nyheter. Men min mamma ska ringa senare idag när hon vet mer.

Mamma ringde för lite över en timme sen, mormor ligger på operationsbordet, med bruten lårbenshals. Hon ramlade igår, hennes man fick hjälpa henne upp då hon inte kunde stödja på benet. Men det var först imorse som de ringde ambulans så hon fick komma till sjukhus. Hon har ramlat många gånger den senaste tiden, pga av att hon är så vinglig och yr. Enligt min starka åsikt beror många av hennes symptom  på alla förbannade mediciner som läkarna trycker i henne. Känner mig orolig och det gör nog resten av familjen också. Svårt att komma till ro känner jag. Det är alltid riskabelt att söva en människa och framförallt en som är i mormors ålder. Måste sova snart då jag ska upp så tidigt imorgon, klockan ringer 05:00 och det är om 6,5 timme...

Är så nervös inför mitt VUL imorgon. Som Magnus sa precis, varför ska allt komma på en gång? Oron över mormor, vår IVF, människor i vår närhet som har det svårt. Det är lite mycket nu, men det ska väl ordna sig. Timmen är sen och tankarna väller fram ikapp med tröttheten. Nu ska jag försöka sova, det blev ingen film ikväll.