Tiden går snabbt, idag är redan 5:e dagen på min behandling. Igår gjorde det lite ont när jag tog sprutan, men det var bara att snabbt bädda ner sig med boken så kändes det bättre. Känner mig lite nervös inför läkarbesöket imorgon, vill ju så gärna att det ska ha hänt något positivt med mina öggblåsor. Förra gången var ju läkaren nära på att avbryta behandligen bara för att min kropp inte svarade bra nog. Så bara för att jag nu kommit igång, finns inga garantier att det ska löpa hela vägen fram.

Men detta kallas "nervositet" och det hör till, bara att rida ut vågen och försöka tänka positivt....

De ringde aldrig från bilverkstaden idag, förmodligen har de inte hunnit kolla på den. Det har i alla fall löst sig så vi kan låna Magnus syrras bil, han åker förbi henne efter jobbet imorgon och hämtar den, hon bor inne i stan. Känns bra, då kan vi åka bil på torsdag morgon till Södertälje istället för att åka kommunalt i ottan.

När vi kom hem blandade Magnus till en varsin god smoothie, sen drog vi på oss löparkläderna. Magnus hade köpt både nya skor och löparbyxor, de var jättesnygga och väldigt bekväma. Jag kände mig lite illamående och det dunkade lite i huvudet, vilket kommit och gått under hela dagen. Läste lite om Menopur på nätet på dagen och fann att träning är bra för att undvika biverkningar. Jag tror nog att jag känner av lite biverkningar faktiskt. Så när vi kom ut och började gå som uppvärmning kände jag att jag kommer må mer illa. Men jag tog några djupa andetag och sa åt mig själv att sluta vara sådan mes, sen började vi småjogga. Huvudet dunkade i början med det klingade av efter hand. Efter ca 10 minuter hade jag kommit in i rätta lunket och mådde bättre och bättre. När vi väl kom hem efter ca 40 minuter var jag trött och knallröd om kinderna men mådde fantastikst bra. Jösses, vad konstigt det kan vara...men jag klagar inte;o)

Träningen är viktig och jag ska jogga två gånger i veckan och gymma två gånger i veckan fram till äggplockningen. Sen blir det bara promenader. Även min läkare säger att det är toppen att jag tränar för det är bara positivt för både behandlingen och för ökad blodgenomströmning som är a och o för ett litet embryo när vi väl kommer dit i processen. Plus bonusen att jag mår så bra av att träna. Nu när vi ska börja jogga utomhus igen känns det ännu bättre, så man slipper stå på löpbandet. Det är inte riktigt samma känsla som att springa ute i friska luften. Tänk, jag som avskydde att jogga för bara några år sen. Nu älskar jag det.

Jaha, då är det lite mindre än en timme kvar tills det är dags att injecera sig själv igen. Jag ska lägga mig och läsa en stund. Just nu läser jag boken Odjuret, skriven av Roslund & Hellström. Fruktansvärt otäck bok om män som våldför sig på barn. Samtidigt en viktig bok då det tyvärr förekommer på riktigt. Men jag blir illa berörd av den och började nästan gråta igår av den. Magnus sa att det är sådana händelser som gör att man ibland tvekar på att skaffa barn, hur överlever man att någon tar ens barn och gör det så fruktansvärt illa. Boken är skrämmande men bra, för hur skulle man kunna bädda in i bomull och förmildra dessa handlingar och samtidigt påverka sina läsare till att reagera. Nej, precis, det skulle inte funka.

Det blev ett inlägg om allt möjligt, det blir så när jag skriver. Jag vet aldrig hur det kommer sluta. Oftast vet jag först när fingrarna rasslar äver tagentbordet vad jag ska skriva härnäst, det är det som är så roligt:o)

Dr Ma har äntligen kommit hem från Kina idag. Jag ringde och bokade tid för akupunktur imorgon innan tjejträffen. Det blir bra för ikväll ska vi träna, vilket inte skulle bli förrän på fredag annars pga tjejträff imorrn och läkaren på torsdag som gör att jag nog får jobba över lite då jag kommer komma lite senare till kontoret.

Magnus drog preics iväg till Löplabbet för att köpa nya joggingskor, han sliter ut dem i ett nafs. Vi ska antingen till gymmet eller jogga ikväll, vi får se.

Nu säger jag slut för idag och tack för idag och lämnar med gott samvete kontoret då jag gjort allt jag ska göra idag:o)

Är redan inne på fjärde dagen, so far so good. Tack alla underbara som kommenterat och uppmuntrat sen behandligen satt igång. Känner mig stark och fokuserad. Bilen är på verkstad, idag ska de ringa och ge domen. Hoppas det är lätt att fixa....och inte så dyrt...Tack för era bilberättelser;o), ja dessa åbäken kan ge en slaganfall eller åtminstonde nervsammanbrott (vilket som nu är värst?)

Igår tog jag kort när Mangus satt vid köksbordet och fixade min spruta, det låg ampuller och grejer på bordet och mitt i allt satt Magnus djupt koncentrerad med rynkad panna. Jag kunde inte låta bli att plåta lite då, vi måste ju föreviga processen. Har precis knäppt upp byxorna på jobbet, det spänner lite över magen redan vilket måste innebära att mina äggblåsor kanske börjat vakna till liv. Vi får se på torsdag när jag gör VUL. Kan också vara inbillningssjuka, haha.

Imorgon är det tjejträff igen, ettårsjubileum så det blir nog tårta:o) Det är jättekul att träffa dem som är i samma situation. Men jag hoppas att det kommer bli sista gången om ni förstår mig rätt....sen träffas jag gärna under andra omständigheter istället...när vi har små söta bebisat tex!!!

Nu ska vi prata bilar.....ni som har egna bilar som strular får gärna komma med egna historier för att trösta oss. Ni som inte är ett dugg intresserade av bilar, strunta i det här inlägget, och ni som gärna gottar er åt andras elände, varsågoda att frossa;o)

Som jag berättat tidigare indikerar vår bil "motorfel" Sen vi nollställde systemet förra veckan har den rullat på som vanligt. Vi har bokat in tid för att uppgradera systemet imorgon. Vidare ska vi besiktiga bilen 2 februari och innan dess ska vi lämna in den för den årliga servicen. Så! Det var uppdateringen.

Idag åkte Magnus till Coop i Västberga för att handla på eftermiddagen, i samma veva ringde han vår bilmekaniker i Årsta för att boka tid för service, han fick tid till nu på torsdag. Han ringde mig och berättade det.

- Nej, det går inte, sa jag. Vi ska ju till läkaren i Södertälje då.

Så han rignde igen och bokade om till fredagen. Sen skulle han köra hem....då indikerar bilen motorfel igen, han kör iväg och efter en stund stannar bilskrället. Han försöker starta om den flera gånger innan den motvilligt startar igen. Den stannar igen, han ringer mig som precis gått från kontoret och är på väg till tunnelbanan för att åka hem.

- Va fan ska jag göra, frågar han. Jag vill bara gå ut och sparka sönder eländet.

Jag tänkte en stund och sa:

- Ring bilmekanikern och berätta vad som hänt, han kanske kan hjälpa dig.

Magnus ringde för tredje gången och sa att nu har biljäveln stannat och frågade om han kunde köra den dit direkt om den startade igen. Det kunde han sa mekaren.

Magnus lyckades efter ett bra tag få igång bilen igen, men märkte att om det gick för långsamt stannade den, så det var full fart som gällde. I en trafikkorsning med bilar både framför och bakom, stannade den så klart igen. Jag kan se min man framför mig hur han går igenom hela listan med fula ord (själv skulle jag nog få panik och börja gråta). Han kämpade och fick igång den igen, den hoppade som en padda och han körde gasen i botten och flög förbi alla andra bilar, tills ett nytt rödljus närmade sig. Då tänkte han, nä det här går inte, så han svängde höger, in på en bussväg som samtidigt är en genväg åt det håll han skulle. Det stod en bil längre fram så han var tvungen att bromsa, bilen dog igen........utanför skroten. Magnus kände att det var ett tecken och sa till bilen:

- Nu är du hemma!!

Nu var det ganska nära till bilmekanikern, så Magnus kämpade på igen och fick tillslut igång bilen som med sina sista krafter brummade igång igen. Han körde gasen i botten och for iväg, mötande bilar fick väja när Magnus kom susande genom kurvorna. Väl framme vid bilmekanikern tog han ut svängen och körde in och stanande precis utanför dörren. Vred av nyckeln, klev ur och slängde igen bildörren, innan han gick in till verkstaden för att anmäla sin ankomst.

- Hur lyckades ni få in bilen i garaget, frågade jag.

- Not my problem, sa han.

Väl hemma (30 minuters promenad med matkassar i händerna) med mat i magen garvade vi så vi nästan bölade när han förklarade hur han raceade fram på vägarna som en biltjuv.

Så nu är bilen på verkstad, han kan göra service när det passar. Vi får be att han kan fixa problemet åt oss. Jag eller vi lär ju få åka kommunalt till Södertälje på torsdag. Måste vara där 06:30 för att ställa mig i kö med pensionärerna för att ta blodprov.......suck.

Igår var jag salig av lycka över att behandlingen är igång. Magnus gick iväg och träffade ett par vänner, jag var hemma och mös med Desperate Housewives och film. Plockade lite hemma, rensade ur våra korgar i hallen och tvättade två maskiner. Sen började jag känna migränvarning....som ett brev på posten när jag får mens. På kvällen vid 20, kände jag att det var en omöjlighet att vara vaken till 23 för att ta sprutan. Magnus sa:

- Gå och lägg dig så förbereder jag allt och väcker dig när du ska ta den.

Ett erbjudande jag tacksamt tog emot, för Magnus lägger sig ändå ytterst sällan före 23 ändå. Sagt och gjort, jag gick och la mig och läste en stund sen blev det solförmörkelse. Somnade som en stock medan migränen bultade på. Vaknade av att Magnus stod i mörkret vid sängkanten med en spruta i handen.....som i en jäkla skräckfilm;o)

- Älskling....vakna, det är dags att ta sprutan, viskade han.

Jag satte mig upp yrvaket och fattade ingenting, huvudet värkte fortfarande....men ínte lika mycket. Drog upp tröjan och blinkade ungefär 10 ggr i sekunden. Tryckte in sprutan, men när jag skulle injecera så gick det inte, Magnus var tvungen att rycka in. Sen var det klart. Gick på toa och sen somnade jag om. Vakande imorse och mådde jättebra, migränen borta och sprutan kändes som något jag drömt.

Ringde kliniken imorse, på torsdag ska vi dit för att göra VUL och ta blodprov. Jag frågade också om vi succesivt kan backa tiden för sprutan så jag slipper ta den så sent varje kväll, det kunde jag tack och lov.

Kära läsare, det är otroligt men sant. BEHANDLINGEN ÄR IGÅNG!

Men vilken resa det var dit, jag tar allt från början.....

Igår hörde jag av mig till min kusin Tommy, vi tänkte hälsa på där också när vi ändå var i Norrtäljetrakten. Vi packade våra presenter, kassen med min spruta och ampuller mm och åkte iväg. Vi kom till mormor först, vi fick ta med oss kassen in med mitt IVF-kit då det inte får frysa. Det var skönt att få träffa henne. Men hon ser verkligen så mycket äldre ut sen förra gången vi sågs, bräcklig som en liten fågelunge. Jag har nog svårt att förstå att hon faktiskt närmar sig 80 år.

Vi åkte vidare till Tommy (Tina jobbade), de har ett jättemysigt hus som de håller på att renovera. Vi var där en timme ungefär och pratade och tittade runt och gosade med hunden. Det var kul att ses igen och vi bestämde att träffas och äta middag och sova över framöver.

Vi har börjat lyssna på en ny ljudbok: Brännmärkt, som utspelas på 1300-talet. Den lyssnade vi på hela vägen upp, det var toppen att fly in i en annan värld för att slippa tänka på att jag måste få mens inom några timmar.

Vi kom till Rebecca strax innan 18, hon hade gjort den obligatoriska laxsoppan med aioli som är gudomligt god. Vi var hungriga och glufsade i oss. Till efterrätt blev det en av de godaste kladdkakorna jag ätit. Vi var sammanlagt 12 st, varav 5 kunde spela gitarr och sjunga vackert (observera att jag inte var en av dem;o) Rebecca sjöng på vårt bröllop, hon har även skrivit en egen sång till oss som är otroligt vacker, den fick vi höra igen igår. Jag log brett hela tiden. Hennes kille Göran är också väldigt duktig på gitarr och sång, så det blev lite drag runt chipsbordet på kvällen.

Jag sprang med jämna mellanrum på toa och började skönja något som jag ville se, men inte tillräckligt.....sen vid 23-tiden gick jag på toa igen. Då hade det kommit mer och blev nästan knäsvag av lycka. Kan det vara möjligt? Gick ut och viftade till mig Magnus, vi smet in i ett anant rum och jag berättade.

- Vi kör i gång, sa han.

- Men jag vill nog kolla en gång till, tänk om det inte var på riktigt.

Sagt och gjort, jag gick på toa igen. Som tur var började övriga gäster bli lite smått berusade så de la nog inte märke till att jag rännde ut och in på toa. Jodå, det hade kommit lite mer och nu fick jag ett Hallelujah moment!!! Jag gick ut igen, Rebecca stod och spelade gitarr och sjöng, jag lyckades få ögonkontakt och ville hon skulle komma ut i hallen. Hon kom, spelade och sjöng fortfarande. Jag sa att vi behövde ett rum där vi kunde vara ifred och ta min spruta. Hennes sovrum kan man låsa...perfekt.

Sen uppstod en helt absurd situation. Magnus och jag låste in oss i Rebeccas sovrum. Mangus började mecka med alla ampuller och med sprutan, det tar ca 5-7 minuter att bara förbereda allting. Under tiden vankade jag runt i rummet och kände mig nervös.

- Vilken tur att du inte druckit något, sa jag till Magnus

- Det är därför jag inte tagit en droppe ikväll, ifall vi skulle behöva göra det här.

Jag log. Hade inte ens själv tänkt så långt, min underbart omtänksamma man.

Till slut var sprutan klar, jag tog den i handen och satte mig på sängkanten. Drog upp klänningen och blottade magen. Tog tag i fläsket och stanande upp. Magnus uppmuntrade mig med att säga att det bara är att ta den nu......sa sen förlåt dirket när han förstod att jag inte kunde. Även om jag gjort detta förut så tog det emot. Utanför hörde jag de andra sjunga och skratta, slipsarna satt runt huvudet på ett par av dem. Och här satt jag inlåst i ett rum med en spruta i handen som jag skulle ta i magen. Men vips så tjottade jag in den, sen la jag mig på sängen och pustade ut. Magnus packade ihop grejerna, utanför hade några förflyttat sig till hallen för någon skulle gå. Magnus och jag låste upp sovrumsdörren och gick ut i hallen, då utbrister Göran med ett brett leende:

- Nu är dem klara!!

Alla tokskrattade, vi också. Klassiker att låsa in sig i sovrummet på en fest.....när man är tonåring kanske;o). Lustigt nog var vi inlåsta för att göra barn, men med en liten annorlunda metod. Jag drog en halvsanning till en av killarna som enträget frågade vad vi hade gjort i sovrummet i 11 minuter (han hade tagit tid). Jag sa att jag går på en behandling och behöver hjälp med mina mediciner.

- Seriöst? frågade han

- Ja, seriöst, svarade jag.

Då blev han lite generad och sa ok och accepterade mitt svar. Stackarn, han trodde nog jag hade en allvarlig sjukdom.

Berättade glatt för Tessan, som satt i vardagsrummet, vad som hänt. Vi fnissade med huvuderna tätt ihop av glädje över min mens och spruta.

Strax därefter åkte vi hem, lyssnade på ljudboken hela vägen och jag kände att nu jäklar är vi igång igen.

Nu har jag precis stretchat och tagit en proteindrink. Var ute och joggade i sammanlagt 26 minuter och gick 8 minuter, vilket är jättebra för att vara jag. Mötte morgontrötta hundägare som var ute och rastade sina vovvar, mötte även några andra hurtbullar som flåsade på precis som jag. Det var så skönt att springa, när jag kom in i rätta lunken så gick det av bara farten. Alla negativa tankar som satt i huvudet när jag vaknade i morse rann av mig tillsammans med svetten som rann i pannan och på ryggen. Jag tänker så bra när jag är ute och joggar.....det får bli som det blir. Jag känner mig besviken som fortfarande inte fått mens, men jag kan inte göra ett dugg åt det.

Nu ska jag slå in Rebeccas presenter i guldiga paket, sen ska jag sätta mig och läsa min bok tills Magnus vaknar så vi kan äta god frukost.