Vecka 17....tänka sig. Jag mår bra, äter som en häst och sover gott på nätterna. Är lyckligt lottad än så länge i alla fall, med endast få krämpor som kommer och går i ryggen.

Vecka 17

Står lite olika beroende på vart man läser. Barnet är 10-11 cm lång på några sidor jag hittar och 18 cm på andra. Väger alltifrån 100-150 g. Så jag har ingen aning om hur stor Lilla Stjärnan är. Vecka 17 är den som har skiljt sig mest vad gäller information (hittills).

Men säkert är i alla fall att armar och ben är spinkiga och det mesta av skelettet består av brosk som är mjukt och böjligt. Ögonlocken täcker ögonen, men kommer inte öppnas förrän i vecka 26. Barnet upplever sin omgivning och kan reagera på det som händer utanför magen. Det kan rycka till vid plötsligt höga ljud men lugnar sig oftast vid ett rytmiskt gungande. Barnet väger mer än moderkakan och nu syns det definitivt att du är gravid. Nu börjar även bebisen samla på sig fett. Fettet behövs för att kunna hålla värmen när bebisen kommer ut, men också för att skydda de inre organen.

Många gravida kan bli täppta i näsan och man kan känna smärta i ljumskarna.

Jag har inga problem med nästäppa, men lite dragsmärtor åt ljumskarna har jag faktistk kännt. Molvärk likaså, men det tolkar jag som ett tecken på att det växer därinne så jag är lugn. Tänk att Lilla Stjärnan kan uppfatta vad som händer utanför magen:o) Ska tänka på det ikväll när Cirkus kommer runga av höga skratt.

Häromdagen pratade vi om ultraljudet den 18 maj. Jag har hela tiden sagt till alla att Magnus inte vill veta kön i förväg. Men jag hade F E L. Han sa att om det går att se något vill han nog gärna veta. Så sannolikheten är stor att vi om 12 dagar vet om det är en liten tjej eller kille som ligger därinne. Helt galet skumt! 

Jag kan inte säga nog många gånger hur mycket jag njuter av mina morgnar, de är heliga för mig. Börjar med en hutt Aloe Vera, startar igång datorn och kollar mina favoritbloggar inklusive min egen. Äter min goda frukost i mitt soldränkta kök och lyssnar på koltrastarnas drill (min absoluta favoritfågel). Går ut på balkongen och känner på temperaturen, pratar lite med mina pelargoner och kollar att de mår bra. Nyhetsmorgon i bakgrunden på TV, sätter mig och kollar när det är Nyheter, väder och trisskrap. Smörjer min mage med Weledas olja och har därmed min egna lilla stund med Stjärnan.

Dagen idag bjuder på massa roligheter. Ikväll ska vi till Cirkus på Djurgården och se Big Comedy - den svenska ståup-eliten, med Magnus syster, sambo och flera andra av deras vänner som vi inte känner. Sen blir det middag. Det ska bli så roligt. Jag förväntar mig att käkarna ska gå ur led av skrattanfall.

Nu har jag varit på lite praktik med en bebbe på snart 6 månader. Dessan och barnen kom knatandes från dagis medan jag väntade utanför porten. Jag hann med en tidigare buss och kom lite före. Vi gick upp i lägenheten, satt och pratade när plötsligt glassbilen kom. Lilla Miranda, snart 3 år, ville så klart shoppa lite. Så mor och dotter sprang ner medan jag underhöll Ludde med skönsång och kill på magen. Han skrattade förnöjt. När han ledsnade, bar jag upp honom och gick omkring lite i lägenheten. Då kräktes han så klart på mig efter att ha rapat ljudligt. Log sen brett med hela ansiktet. Så söt han var. Dessan hade precis ammat innan de drog till glassbilen. Ungar är väl för härliga..;o)

När de kom tillbaka fikade vi och åt glass så klart. Sen satt vi och pratade massor med ett halvt öga på storasyster som busade omkring. Åkte hem vis 19-tiden efter att ha bestämt att Dessan och Ludde ska komma och hälsa på någon dag. Så jag får skämma bort någon med allt jag bakar och lagar;o) Det var så roligt att äntligen ses igen.

Till Sandra

Det är helt ok att svara på bloggen för min del:o) Men jag mailar dig min adress sen så kan vi höras den vägen också. Jag var mycket trött i början, ögonen gick i kors vid 20-21 tiden på kvällarna. Nu för tiden är jag piggare. Har en svacka på eftermiddagarna då jag gäspar frenetiskt. Sen blir jag pigg igen. Är tom uppe till 23-tiden, inte illa;o) Jag var otroligt nervös inför vårt första VUL. Så fort jag såg det lilla hjärtat slå på skärmen började jag gråta floder. Läkaren sa lite försiktigt att magen hoppar så mycket så det vore bra om jag kunde försöka vara lite mer stilla. Men han log och hade full förståelse för känslorna och lättnaden över att se att det fanns ett liv därinne. Magnus kände hela tiden på sig att det skulle slå ett hjärta, han var mer förväntansfullt pirrig. Så, ja, det vore nog konstigt att inte vara nervös och/eller pirrig. Åh, så spännande, ser fram emot att höra hur det går för dig den 15:e.

Till Lila

Kul att du gillar min blogg:o) Jag klickade på din länk, men kom inte till din blogg. Om du har någon får du gärna skriva igen. Jag tycker om att följa andras bloggar:o)

Kram till alla mina goa läsare!!!

Hm, våra kabelkanaler slutade helt plötsligt att fungera mitt under Sjukhuset på trean. Jag måste nog ringa Comhem och kolla om någon dragit ur sladden...

Varje morgon väcker Magnus mig och säger hejdå när han går till jobbet. Vaknar efter någon stund för att en hand stryker mig på armen. Det börjar med att jag drömmer vidare så det tar tid innan jag kommer upp till verkligheten. Är tydligen väldigt svårväckt, men gillar att det går långsamt. Skulle vara lite mer traumatiskt om han skulle komma in med två kastrullock och dänga till ovanför huvudet.

Jag blir alltid pigg ganska snabbt, men ögonen är lite torra och sega. Jag klev upp och sa hejdå i hallen. Magnus står där med kavaj och snygga jeans och frisyren på plats. Jag sneglar på mig själv i hallspegeln och kan inte låta bli att fnissa lite. Linnet jag har på mig sitter snett efter nattens sömn, det är lite kortare så det täcker inte kulan på magen. Håret ska vi inte ens tala om och som pricken över i:et är jag så vansinnigt snygg innan jag tar ut bettskenan.

När Magnus gått ställde jag mig på vågen, nu väger jag 64,2 kg. Min normalvikt är 63 kg. I början av min graviditet hade jag gått ner ca 2 kg så nu har viktökningen börjat. YES! Det ser jag som ett gott tecken på att bebben växer:o)

Hittade en sida på nätet där man kan räkna ut sin viktuppgång utifrån startvikten och sin längd (BMI). Det kommer säkert inte stämma alls, men lite roligt att testa i alla fall. Se här. Där står det att jag ska väga 66,6 den här månaden och att jag slutligen kommer väga 77 kg i nionde månaden. Ska faktiskt försöka komma ihåg det och jämföra månad för månad om det stämmer. Som sagt, jag älskar statistik och att räkna och jämföra siffror. Bryr mig egentligen inte ett dugg hur mycket jag kommer gå upp så länge jag och Lilla Stjärnan mår bra.

Jaha, vad har den här dagen att bjuda på? Jag ska äta frukost nu och slänga in tvätt i maskinen. Sen i eftermiddag ska jag till Nacka och hälsa på min fd kollega och numera vän från när vi jobbade på SAS. Hon har två små kottar, en på snart 3 år och en på ca 6 månader. Vi har inte träffats på över två år så det ska bli kalaskul att göra det nu. Men vi har ofta kontakt via msn, så hon är nog en av de jag "pratar" mest med ändå:o)

Idag har jag promenerat och tränat mina ryggövningar + styrketräning. Det var skönt att köra lite igen. På fredag när jag träffar min sjukgymnast ska jag fråga om mer personligt program för mina problem.

Hade ett gäng på gränsen till övermogna bananer i fruktskålen och bakade därför en banankaka för en stund sen. Fasen va saftig och god den blev. Det saknas ca en fjärdedel av kakan nu......(ser mycket oskyldig ut nu)

Till Sandra som skrev en kommentar på mitt förra inlägg:

Först och främst GRATTIS till att du är gravid:o) Och Tack för din kommentar. Det värmer mitt hjärta när min blogg kan vara till hjälp och stöd för andra i samma situation. Jag kan lugna dig med att jag kände inte ett skvatt före vecka 7, då började jag må illa. Vissa känner inget alls. Antar att du vilken dag som helst ska på ditt första VUL och se det lilla hjärtat. Du får gärna fråga om du undrar något eller bara vill "prata av dig"

Kram och Lycka till!!

Har suttit nu på kvällen och surfat runt och hittat flera nya bloggar om par som kämpar med IVF-behandlingar och barnlöshet. Det ploppar upp nya hela tiden. Tänk vad många vi är som behöver hjälp och så många som säkert känner sig ensamma i sin kamp att få bli föräldrar. Till er som läser detta kan jag varmt rekomendera IRIS föreningen för barnlösa som har träffar en gång i månaden. Det var underbart att gå dit, att få träffa andra som förstår exakt vad man går igenom. Se att det är människor som finns "på riktigt" med samma dilemma som jag. Låter så knäppt att säga så, men det var faktiskt så jag kände när jag var där första gången: Wow, finns ni på riktigt, ni ser ju ut som vanliga människor?

Det känns så orättvist att vissa måste kämpa så jäkligt och betala en halv förmögenhet för att bli med barn (med vetskapen att det kanske inte ens fungerar). Likaså är det så orättvist att vissa tillslut måste finna sig i att de aldrig kommer få barn. Innan vår andra IVF, var vi mycket inne på adoption (som också kostar en förmögenhet och med LÅNG väntetid), men vi var även inne och nosade på alternativet att förbli barnlösa och verkligen acceptera det. För bitter gammal häxa vägrade jag bli. Men när vi satte igång andra försöket så var jag så klart fokuserad igen, det måste jag vara. Magnus sa från början att jag var mer harmonisk och cool under andra försöket så han kände på sig från början att det skulle lyckas.....och han hade rätt.

Jag är stolt över allt vi gått igenom för att lyckas. Minns hur jag satt hos gynekologen i januari 2007 och hon berättade hur en IVF går till. Över min döda kropp att jag utsätter mig för något dylikt, sa jag då. Som tuppar av för ett blodprov, hur fan ska jag då kunna göra allt som ingår i behandlingen utan att få ett neurotiskt anfall. Men visst, sätt oss på kö du (1 år och 9 månader) om det känns bättre för dig......mina taggar var utåt pga rädsla.

Vips var vi igång och nu har jag tagit så många blodprov att jag tappat räkningen, genomgått IVF, med sprutor i magen och den trevliga äggplockningen TVÅ gånger......frivilligt! Va fan, om jag klarade av det gör vem som helst det. För jag har alltid, sen jag var liten, varit så mesig och rädd för allt som har med sterila rum och vita rockar att göra.

Så jag är förbannat stolt över vad jag klarat av och jag håller tummarna för alla er som kämpar och är mitt inne i processen, ska börja behandling, står i kö inför behandling, blivit gravida.

STOR KRAM TILL ALLA ER!

Är nu inne i den 17:e graviditetsveckan. Snart halvvägs. Magen växer så det knakar, nu syns det definitivt att jag är gravid vilket gör mig varm av lycka. Har läst på några ställen att barnet redan nu kan uppfatta ljud, så idag tog jag på mig mitt Bolasmycke som jag fick av Alexandra. Om inte annat så är det fint i alla fall. Men barnet hör inte tydligt förrän om ca tre veckor.

Jag längtar så till den 18 maj när det är dags för det "stora" ultraljudet. Då kommer vi få se Lilla Stjärnan som en riktig bebis. Jag kommer förmodligen böla ögonen ur mig av kärlek och känslor......och Magnus som ska filma....hur ska det gå;o)

Jag tänker lite på framtiden. Kommer jag att klara den största utmaning jag stått inför i mitt liv - att bli mamma? Kommer jag bli en bra mamma?  Innerst inne är jag ganska säker på att det kommer gå bra, men tankarna finns ändå där. Det gör de kanske för de flesta? Jag vill vara en trygghet för mitt barn, finnas där i vått och torrt. Stötta Stjärnan att nå sina mål och komma dit h*n vill i livet.

Igår blev det ett spontanbesök hos Alex och Sara. Vi satt och mös i deras lilla trädgård i varsin solstol. Värmen kom under dagen så det var riktigt skönt att sitta ute. Vi grillade korv och Sara bakade en citronkaka som vi glufsade i oss som om vi inte sett mat innan:o) Sen på kvällen åt vi speatsoppa med hackade ägg och vitlöksbröd. MUMS! Det var en soft dag med mys och massa prat.

Idag är det mulet och regn, men jag tycker det är lite mysigt. Plus att mina balkongblommor tacksamt tar emot duschen. Det skulle lätta framemot eftermiddagen, då tar jag min obligatoriska promenad. Sen tänkte jag träna när jag kommer hem igen.

Helgen har verkigen varit toppen. Magnus sa igår att han verkligen har känt sig ledig och njutit. Det behövde han verkligen. Som svar till Ellis så tror jag absolut att man får ha hundar med sig. Såg inga skyltar vad jag tänkte på. Det är både grusvägar, stigar, kalhyggen och lite bergigt. Så det är nog ett bra ställe att ta era hundar och träna lite eller bara promenera. Såg hästspår på ett ställe så vovvar är säkerligen ok:o) Tack för tipsen på fler roliga ställen att besöka, det kommer vi garanterat göra snart.

Är inne på min andra maskintvätt, smutshögen hade vuxit till sig upptäckte jag i morse. Skönt att får det gjort. Hm, nu börjar visst solen tränga sig fram genom molnen. Om det torkar upp kanske jag kan sitta ute lite senare och läsa min bok, myyyyyysigt.

Igår vid frukostbordet pratade vi om vart vi skulle promenera på dan. Magnus sken upp när han kom på ett förslag. Att ta bilen till Älta, som ligger åt Nackahållet och promenera runt sjön. De har äventyrbana och vackra stigar där folk promenerar eller springer. Jag hoppade nästan jämfota av glädje. Nog för att det är roligt att gå bland vackra hus och titta. Men vi älskar båda två naturen så lite omväxling skulle sitta fint. Vi fixade matsäck, äggmackor, muffins, äpplen och juice, sen gav vi oss iväg.

Det tar inte mer än 15 minuter att köra dit. Vi parkerade och började vår promenad. Jag pep flera gånger över hur roligt det var att komma iväg. Vädret var fantastiskt och dofterna från skogen sög vi in som svampar. Det blev lite klättring på några ställen och jag kände mig som en gravid Tarzan, det var kul men lite jobbigt. Det finns en vattenkälla i skogen som har fantastiskt gott vatten som vi självklart slurpade i oss av.

Magnus promenerar på planket som går ner mot sjön.

Det är så vackert med det glittrande vattnet.

Min stilige bergsklättrare. Magnus är i sitt esse när han får klättra, hoppa, hjula....you name it.

Frugan däremot är i sitt esse om hon får äta god matsäck till underbar utsikt.

Vi kom fram till en bedårande udde som sköt ut som en tunga i vattnet. Tyvärr tog batteriet till kameran slut strax innan så vi har inga bilder från vår picknick. Men vi ska tillbaka snart igen har vi bestämt. Vi satte oss ner på en stock som låg vid vattnet och åt våra äggmackor. Det enda som hördes var vassen som susade lite svagt, fåglarna och vattnet som kluckade vid strandkanten. Gissa om mysfaktorn stod på högsta nivån. Ville vara där i flera timmar och bara njuta, sola, läsa, plaska med fötterna i vattnet. Vi planerade tom att åka hit nästa år och ha Lilla Stjärna i bärsele, suck, vilka ljuvliga planer...

På vägen tillbaka vid Äventyrsbanan stanande vi en stund och tittade på modiga människor som hoppade från höga höjder eller for fram hängandes i en linbana högt bland trädtopparna. Åh, vad det såg roligt ut. Nästa år skulle jag vilja göra något sånt. Vid parkeringen finns en jättefin handelsträdgård. Vi köpte fler Pelargoner till balkongen, en jättefin kruka......och glass naturligtvis;o) Såg även att de sålde ägg och potatis och blev så glad när jag såg hönor som gick och pickade och sprätte på gården bakom huset. Det är så som alla hönor borde leva.

Mycket nöjda åkte vi hem. Stannade i Sickla för att kolla batterier till kameran, men de måste man tydligen köpa via nätet. Jag passade istället på att kolla ramar till min blivande familjevägg som jag ska göra hemma. Köpte tre lite större ramar, jättefina i chamapgnefärg, där jag vill ha bröllopsbild på oss, Magnus föräldrar och mina föräldrar. Resterande ramar är lite mindre i vitt som ska fyllas med övriga fina blider på släkt och vänner. Jag älskar fotografier och kommer ha så kul när jag skapar vår lilla fotomaffia på väggen.